Hellre långbänk än provisorium

Det är en märklig artikel som kulturnämndens ordförande Eva Edwardsson fått publicerad i onsdagens UNT. I en bisats säger hon sig vara ”en varm förespråkare” för ett nybyggt konstmuseum i centrala Uppsala. Men hela artikeln ägnas åt att framställa alla fördelar som kommunens föreslagna om- och tillbyggnad av slottet och utgrävningen av slottsbacken skulle medföra. Om konstens behov inte ett ord. Argumentationen bygger på icke redovisade ekonomiska kalkyler. En nybyggnad skulle bli mycket dyrare, skriver Edwardsson, och kallar den ”politiskt omöjlig”, medan om- och tillbyggnaden skulle betyda att kommunen kommer undan billigt. Staten betalar ju, skriver Edvardsson, och påminner om telefonförsäljaren som utlovar gratis digitalbox. Gratis? Ja, efter tre månader kommer det förstås att kosta en del…

Enligt kommunens egen utredning Rum för konsten skulle hyreskostnaden för ett ombyggt slott landa på ungefär 40 miljoner kronor om året i 25 år! Är det billigt? Vem försöker Eva Edwardsson lura?

Edwardsson väntar sig tydligen att Uppsalaborna ska godta ett sådant icke underbyggt påstående utan att få veta de faktiska kostnaderna. I övrigt passar hon på att blanda begreppen konsthall och konstmuseum för att ytterligare försvåra för läsaren. Det är dags att lägga alla papper på bordet nu. Vi (och Uppsalaborna) vill ha fakta, inte lösa påståenden.

Föreningen Konstens Hus Nu har hela tiden arbetat för ett nybyggt, för ändamålet – konsten – ritat konstmuseum där de samlingar som Edwardsson så lyriskt talar om skulle samsas med tillfälliga utställningar av svensk och internationell konst. Det finns flera alternativa tomter i Uppsala som skulle lämpa sig väl. Två grundligt utarbetade arkitektförslag finns att se på föreningens hemsida.

Vi menar att ett nybyggt museum snarare skulle bli billigare än den omfattande om- och tillbyggnad som Eva Edwardsson uppenbarligen vill se.

Till sist trycker Eva Edwardsson på Uppsalas ömma punkt: de så kallade långbänkarna. Så ska det inte bli den här gången, lovar hon.

Men ibland kan det vara riktigt bra att vänta. Tack vare den föraktade långbänken när det gällde ett konserthus fick vi till sist ett arkitektritat hus för konserter och kongresser i Uppsala.

Vi väntar hellre ett eller ett par extra år på ett fungerande nytt konstmuseum i stället för ett framhastat, icke fungerande provisorium på slottet.

För Konstens Hus Nu

Petal Roberts, ordf.

Cristina Karlstam, styrelseledamot

2012 02 16

unt.se/kulturdebatt

Annonser